”En förutsättning för en jämlik kunskapsskola”
Artikel ur Läromedelsförfattarnas tidskrift Manus, nr 4, 2020.
Tillgången till läromedel är låg, olikvärdig och ojämlik i den svenska skolan. Det – om något – borde få larmklockorna att ringa på Utbildningsdepartementet menar Stefan Persson, ordförande för Läromedelsföretagen.
Att skolan ska vara likvärdig och kompensera för elevers skilda förutsättningar har varit ett mantra för den svenska utbildningspolitiken i decennier. Ändå ser vi varje dag dramatiska skillnader i vilka resurser som avsätts för lärande mellan olika skolor i Sverige. På vissa håll möter eleverna nära nog enbart behöriga lärare, får tillgång till kvalitetssäkrade förlagsproducerade läromedel och kan botanisera i välfyllda skolbibliotek. På andra håll kan eleverna bara drömma om sådana förutsättningar.
Som sten på börda är skolan dessutom ofta som svagast där utmaningarna är som svårast – tvärtemot den kompensatoriska ambition som finns uttryckt i skollagen. De elever som har störst behov av erfarna lärare för sitt lärande möter dessa i lägst utsträckning. I PISA-undersökningen 2018 var det dubbelt så vanligt att rektorer rapporterade brist på läromedel på de skolor där de socioekonomiska utmaningarna var som störst, jämfört med de skolor där de var som minst.
Detta är en farlig utveckling. Om skolan systematiskt ger sämre möjligheter till kunskap och bildning för elever från svårare hemförhållanden riskerar det att leda till minskad social rörlighet i framtiden. Det borde vara oacceptabelt i ett nordiskt välfärdsland som Sverige, där jämlikhetsidealet är djupt rotat.
När regeringen så, för första gången på decennier, tillsatte en bred utredning om läromedel var förväntningarna höga på att utredaren skulle få i uppdrag att stärka tillgången till läromedel och göra något åt de stora skillnaderna mellan olika huvudmän och skolor. Men trots att själva rubriken på läromedelsdelen i utredningsdirektiven handlade om att ”säkra tillgången till läromedel” fanns inget uttalat sådant uppdrag till utredaren. I stället löd uppdraget att analysera hur val av läromedel görs och kan underlättas, samt statens roll vad gäller läromedel.
Det är självfallet viktiga frågor. Men det är inte där huvudproblemet finns vad gäller läromedel i svensk skola. Det stora problemet handlar om bristande tillgång. I en rapport från Läromedelsförfattarna, lärarfacken och elevorganisationerna framgår att 7 av 8 lärare i dag tvingas begränsa sina inköp av läromedel på bekostnad av undervisningen. Var femte lärare är så begränsad att de inte ens kan köpa in det nödvändigaste. Det är en dyster läsning för svensk skola.
Läromedelsföretagens egen statistik stärker dessvärre den bilden ytterligare. Då det saknas tillförlitlig officiell statistik över tillgången till läromedel är branschens egen försäljningsstatistik det närmaste man kan komma. Inköp är naturligtvis inte samma sak som tillgång, men sett över tid kan inköpen ändå ses som en indikator för tillgången. När vi då analyserar läromedelsinköpen i Sveriges 290 kommuner under de senaste fem åren kan vi se att de genomsnittliga inköpen ligger på drygt 650 kronor per elev och år. Det är en summa som i princip har varit konstant sedan 1989 och som i dagens penningvärde inte ens motsvarar två läroböcker. Under samma tidsperiod har skolans övriga kostnader per elev nästan trefaldigats. I reala termer har alltså tillgången till läromedel sjunkit drastiskt.
Inköpsstatistiken visar vidare på stora skillnader beroende på var eleverna bor någonstans. De elever som var skrivna i Markaryd fick under 2019 nya läromedel för nästan 2 700 kronor per person. Drygt 25 mil därifrån, i Grästorp, fick eleverna inte ens läromedel för 200 kronor per person. Det förefaller inte heller finnas någon koppling mellan läromedelsinköpen och den lokala utbildningssituationen i de olika kommunerna. Till exempel lägger inte kommuner med många obehöriga lärare eller många elever med låga kunskapsresultat mer resurser på läromedel än andra kommuner – trots att de borde göra det utifrån skolans kompensatoriska uppdrag.
Det pekar sammantaget på att tillgången till läromedel är låg, olikvärdig och ojämlik i den svenska skolan. Det – om något – borde få larmklockorna att ringa på Utbildningsdepartementet. Forskning från bland annat Storbritannien visar att länder med uthålligt höga kunskapsresultat ofta investerar mer i läromedel av hög kvalitet och att läromedel i dessa skolsystem har en mer framträdande roll i undervisningen. Därmed är det en ödesfråga för Sverige som kunskapsnation att säkra en god och likvärdig tillgång till läromedel.
Läromedelsföretagen har tagit till sig av den kvalitetsdiskussion om läromedel som har ägt rum i spåren av utredningen. Tillsammans med våra skickliga läromedelsförfattare är vi trygga med att våra läromedel håller en jämn och hög kvalitet, men utifrån den uppkomna debatten har det varit viktigt för oss att tydliggöra och skärpa vårt kvalitetsåtagande för att säkra att all utgivning som sker under Läromedelsföretagens kappa håller den höga kvalitet som svensk skola förtjänar. Vi har därför tagit fram en ännu tuffare kvalitetspolicy som sedan slutet av oktober styr den utgivning som sker i våra medlemsföretag.
Vi kommer att fortsätta ta vårt ansvar för att säkerställa att de läromedel som ges ut på marknaden har den kvalitet som krävs för att alla elever ska utvecklas mot målen i läroplanen. Nu måste andra ta sitt ansvar. Som särskild utredare har Gustav Fridolin en unik chans att lägga förslag som på allvar stärker tillgången till läromedel, till exempel genom att i skollagen klart och tydligt slå fast att elever ska ha rätt till läromedel. Därmed har han även chans att förbättra de reella förutsättningarna för lärande för hundratusentals elever varje år. Jag hoppas att han tar den.
Stefan Persson
ordförande
Läromedelsföretagen